Begravningstal den 5.6.2008 i Mörkö kyrka

Kära släktingar och vänner till Anders Svensson! Det var bara för några månader sedan som de flesta av oss samlades i denna samma kyrka. Då var vi fyllda av glädje och hopp när Ulla och Dick vigdes till äktenskap. Nu samlas vi här igen, men denna gång med sorge och saknad, när vi ledsagar den bortgångne till hans sista jordsliga resa. Men det finns ett drag som är gemensamt till dessa båda tillfällen. Det är tacksamhet. Då i oktober var vi närvarande tacksamma till Gud för att han hade lett Ulla och Dick ihop. Nu har vi allt skäl att vara tacksamma för allt det som Anders Svensson har varit och gjort och för vad han har betytt för oss – och fortfarande betyder i våra liv. Begravningsgudstjänsten blir således en akt av kärlek till den avlidne.

Det är viktigt att ta farväl. Särskilt viktigt är det vid livets slutliga avsked – döden. Att ta avsked av en anhörig genom en begravningsceremoni är troligen den äldsta kända mänskliga sedvänjan. Den fyller grundläggande mänskliga behov av trygghet, tröst och kontinuitet.

Det är Anders Svensson och hans 72-åriga liv som fyller våra tankar och känslor i dag. Der var här på Mörkö på gården Backen där han föddes. Här tillbragte han sin barndom och ungdom, tills skolgången förde honom bort till Södertälje och Stockholm. Stockholm blev ödesdigert, eftersom han träffades där sin hustru. Men livet tog honom ännu längre: Amerikalinjens stora kryssning nästan runt hela världen. En kamelsadel, buddhafigurer, en afrikansk trämask och en uppstoppad alligator påminner hans närmaste om andra långa resor. Sin femtioårsdag ville han fira i Rom. Arbetslivet tog honom ofta till Tyskland.

Trots sina många och långa resor visste Anders alltid var han hade sina rötter. Vi är lyckliga att kunna utföra denna begravningsgudstjänst på Mörkö mark och att kunna samlas efteråt just på gården Backen. Man kunde nästan säga att det är här var vi kan känna hans ande leva.

Ulla har berättat mig att en av Anders mest utmärkande egenskaper var hans stora omtanke om dem i hans närhet. De kunde t. ex. alltid ringa till pappa och be om skjuts. Han har stått många timmar och väntat vid fotbollsplaner, hockeyrinkar, hjälpt släktingar att laga skorstenar o.s.v.

Men nu är han borta. Också Jesus var en gång borta. Så tyckte åtminstone de två lärjungar som efter Jesu korsfästelse var på väg tillbaka till sin hemkommun Emmaus. “De talade med varandra om allt det som hade hänt”, såsom ni släktingar har gjort under de senaste dagarna. Sedan kom Jesus och slog följe med dem, men de kände inte igen honom. “Vad är det ni går här och talar med varandra om?” Jesus frågade. Och de repeterade allt det som hade ägt rum i Jerusalem. “Han blev dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel.” Två tveksamma lärjungar fulla med frågor! När de tre kom fram till byn Emmaus, ville lärjungarna kalla den okände främlingen in för middag och nattlogi. Då han bröt brödet och läste tackbönen samt gav brödet åt dem, öppnades deras ögon och de igenkände sin Mästare. Sorg ock saknad förvandlades till tröst och glädje. De återvände snabbt till Jerusalem trots mörkret för att berätta nyheten till andra lärjungar.

Kära Ingrid, Ulla, Åsa och Jörgen samt andra släktingar och vänner! Mitt i sorg och saknad erbjuds oss samma möjlighet att bli tröstade och uppmuntrade. Aposteln Paulus kallade Gud en gång “all trösts Gud”. Frälsaren är också här mitt i bland oss. Mörkö kyrka förvandlas då till Ljusö kyrka! Denna Frälsare gav sitt liv också för Anders Svensson. Vi får därför säga tryggt: Gud, vår Fader, vi överlämnar Anders i dina händer.